Kurt Axelsson "Roi de Bruges"

Född: 10 november 1941. Död: 15 december 1984. Moderklubb: Rännbergs IK. Allsvenska klubbar: GAIS 1964-1967 (71 matcher/ 0 mål). Proffsklubbar: Club Brugge KV 1967-1973 (119/4) och AS Oostende 1973-1976 (71/0). Landskamper: A 1966-1971 (30/0). Se även Landslagsdatabasen.

Meriter: VM 1970 9:a (3/0). Belgisk mästare 1972-1973, silver 1967/1968, 1969/1970, 1970/1971 och 1971/1972. Belgisk cupmästare 1968 och 1970. Stor Grabb 1967.

Övrigt: Kurt Axelsson har stått för en av de mest remarkabla utveck-lingarna inom svensk fotboll. Från att vara "en i mängden" i division VII till att vara en stark kandidat till världslaget.

På sju år gick Kurt från att vara utslängd på vänsterkanten i div IV, "där han gjorde minst skada", till att med sitt gedigna spel vara given i svenska landslaget. I en av sina första matcher i landslaget höll han, som markerande innerback, Pelé i strama tyglar. Året efter blev han belgisk cupmästare och profilerade sig som en av ligans ledande profiler.

Karriären inledde han med att vara "en i mängden" i Rännbergs IK i division VI och VII. Han gick vidare till IFK Sunne i division IV. Där var han en tafatt icke ordinarie vänsterytter hos seriesegrarna, där han ofta fick epitet "sämst på plan". 1960 var han bara reserv i division III.

Trots det sökte han sig till Norrköping där IFK visade sitt ointresse. I stället blev det IK Sleipner i division II och III. Sedan "gick han på sjön" och gick i land i Göteborg, men även där var det lokala IFK-laget ointresserade. Det blev i stället hos GAIS som utvecklingen genast tog en, under 1964, närmast rekordartad fart. Efter viss tvekan hade han accepterat att spela libero, vilket ganska snabbt fick FK Orvar Bergmark att uppmärksamma honom.

1965 inbjöds Kurt, Roger Magnusson och Roland "Rimbo" Lundblad till en träningssejour hos CR Flamengo av vilka han fick ett kontraktsförslag. Kanske imponerades det av Kurts förkärlek för att, genom bicykletas, rensa i straffområdet – något som han däremot starkt kritiserades för på hemmaplan.

Han lockades till spetsknypplarstaden där han snabbt förtjänade epitet: Kungen av Brügge. Vid VM 1970 imponerade han stort. Så stort att det ansågs att om Sverige hade avancerat vidare från gruppspelet så hade han kommit med i världslaget.

Ett hjärtfel gjorde att han tvingades skifta profession till tränare. Efter tre säsonger som spelande tränare i AS Oostende blev han tränare i KV Kortrijk.

Till en början tycktes han spelstil vara en kombination av kantighet och otekniskhet, men fram växte succesivt en briljant spelare av ren världsklass. Trots sin, för en mittback, relativa kortväxthet – 178 cm – så kunde han genom sin spänst och framväxande tekniska briljans dominera straffområdet.

Endast 43 år gammal rycktes Kurt Axelsson alldeles för tidigt bort då han omkom i en trafik-olycka. Därmed ändades en ganska märklig karriär där han utvecklades från "sämst på plan" och en "spelförstörare" till "en artist av världsklass som briljerade med sina brassesparkar".

Det var "Åby" Ericson som ansåg att Kurt var en "spelförstörare" då han 1964 punktmarkerade Harry Bild så till den milda grad att Norrköpings spelsystem totalhavererade. Det var kanske Kurts hämnd på IFK för att visa vad de hade gått miste om. "Eftersom "Åby" var FK 1970, så var han inte långsint.

I sin ungdom åkte Kurt skidor och var då närmast en Åke Wingskogs jämlike. I landslaget var Björn Nordqvist given och i 26 av Kurts 30 landskamper bildade de mittbackspar. Kurts meste konkurrent var Krister Kristersson.

Kuriosa: Det flamländska modelejonet med sitt närmast franska utseende och elegans och med den, likt "Nisse" Liedholm, aristokratiske framtoningen blev både världsvan och elegant, såväl på som vid sidan av plan. Under Kurts tid i landslaget var det vit skjorta, slips med nål och kostym med vit näsduk i bröstfickan som gällde vid sidan av planen. Inte en jeansbyxa så långt ögat kunde nå.

Utvald till SFS "Hall of Fame", 13:e selektionen 2015 (#52). Motivering:

På bara några år gjorde Kurt en remarkabel klassresa: Från `en i mängden´, med en till synes oteknisk kantighet, placerades han där han gjorde "minst skada" i ett division sju-lag i den värmländska urskogen - till ett, även på plan, elegant och aristokratiskt modelejon som runt 1970 höll absolut världsklass. Med en underbar teknik gav han brassesparken ett svenskt ansikte