Thylin: Fabio Cannavaro VM:s kung

Stefan Thylin tycker till...

Vi hade två VM-kungar före finalen. Den ene abdikerade efter 110 minuter.
Kvar stod Fabio Cannavaro med pokalen, den store lille ledaren, symbolen för ett landslag som vunnit fotbollsvärldens respekt under de här fyra veckorna i Tyskland.

Frankrike var finalens bästa lag, men Zinedine Zidane ställde sig utanför detta lag och denna final när han skallade Marco Materazzi i bröstet.
Jag är inte säker på att jag vill veta vad Materazzi sa - det var uppenbarligen en provokation så grov att den gick rakt in i själen - men Zidane får leva med detta sorgliga uttåg och det är inte så här vi vill minnas en av världens bästa spelare genom tiderna.
Vi vill komma ihåg hans tvåfotsdribblingar, hans överstegsfinter, hans överrumplande passningar, hans balans och kärleksfulla behandling av bollen.
Tyvärr kan vi inte säga Au revoir, Zizou. Han kommer ju inte tillbaka.
Patrick Vieira tvingades gå ut redan i 56:e minuten och Frankrike avslutade förlängningen - och gick in till straffläggningen - utan både Zidane och Thierry Henry.
Vi får inte glömma det, inte heller att David Trezeguets straff var tre centimeter från att gå in, när vi nu hyllar Italien. Men hylla Italien ska vi.
Ett landslag som visat beundransvärd lagmoral, ett lag med en positiv attityd på planen och ett vänligt ansikte utanför, ett lag som inte bara demonstrerat den sedvanliga defensiva styrkan utan också anfallit med framgång i kritiska ögonblick, ett lag som balanserats på ett skickligt sätt av förbundskapten Marcello Lippi.
Och VM-kungen heter alltså Fabio Cannavaro. Florent Malouda, en av finalens bästa spelare, slog visserligen en tunnel på honom, men det var förmodligen hans enda misstag i VM. Han fick lagkamraterna att växa och han förminskade motståndarna. Hans tajming, speluppfattning, snabbhet och spänst var enastående.
Att en innerback är turneringens bäste spelare behöver inte innebära VM slagit rekord i negativism - försvararna och försvarsspelet är vital del av fotbollen - men låt oss konstatera att detta inte har varit anfallarnas världsmästerskap.
4-4-2 har beskrivits som ett förstelnat och förutsägbart spelsystem, kreativitetshämmande och utan variationsmöjligheter, men vad ska vi då säga om de femmannamittfält som vi fått se den här månaden?
Ytterst få lag har velat bjuda på ytor i mittens rike och alltför många har lämnat en ensam forward åt sitt öde längst fram.
Thierry Henry gjorde sina berömda ryck på kanten, men när han skulle slå inlägg upptäckte han att det inte fanns någon med samma färg på tröjan i straffområdet - och han var inte ensam om att vara ensam.
I och med att mittfälten var så packade att vi ibland undrade om de var minerade fick regissörerna, kreatörerna, speluppläggarna - kalla dem vad ni vill - varken tid eller rum att sätta sin prägel på matcherna.
Under EM-slutspelet 1996, då var och varannan match avgjordes genom straffläggningar, skrev en engelsk kolumnist cyniskt:
- Jag har ett förslag. Vi börjar med straffar och får vi inget avgörande kan vi spela matchen.
Riktigt så illa har det inte varit i detta VM. Vi har bjudits på flera minnesvärda matcher - inte minst av Tyskland, som spelade 4-4-2, förresten - och vi har fått se unga spelare som Franck Ribéry och Fabio Grosso spela på ett befriande respektlöst sätt. Men jag känner sympati för ett antal övergivna och vilsna anfallare som fortfarande letar efter understöd.
Jag känner däremot ingen sympati för alla de fuskare som blivit så skickliga på att ramla att domarna inte kan se om de blivit tacklade eller inte, spelare som satt filmningarna i system och som, tack och lov, skoningslöst avslöjas av TV-repriserna.
Det är inte domarna som ska ställas till ansvar. Det är spelarna och deras ledare.
En spelare som sparkar ned en motståndare utan att domaren ser det kan dömas till avstängning och böter i efterhand. De professionella filmarna borde granskas och dömas på samma sätt. Det är enda sättet att lösa ett problem som inte längre bara är ett irritationsmoment, utan en fara för fotbollen. Jag har nämligen inga förhoppningar om att spelarna och ledare rannsakar sig själva.
Italien har spelare och ledare som kan vara stolta över sig själva och sina insatser i VM. De har växt när den italienska fotbollen på hemmaplan har krympt. De har uppträtt på ett intelligent och målmedvetet sätt.
Och de hade fem bra straffskyttar i finalen.
Världsmästarna finns givetvis representerade i mitt VM-lag, en elva som är uppställd enligt 4-4-2, förresten.
Thylins All Star Team
Målvakt
Gianluigi Buffon, Italien
Backlinje
Gianluca, Zambrotta, Italien
Lilian Thuram, Frankrike
Fabio Cannavaro, Italien
Philipp Lahm, Tyskland
Mittfält
Andrea Pirlo, Italien
Patrick Vieira, Frankrike
Zinedine Zidane, Frankrike
Maniche, Portugal
Anfall
Thierry Henry, Frankrike
Miroslav Klose, Tyskland
Avbytare:
Jens Lehmann, Tyskland, Fabio Grosso, Italien, Franck Ribéry, Frankrike, Gennaro Gattuso, Italien, Michael Ballack, Tyskland.
Till sist - en kort summering av det 18:e VM-slutspelet i fotboll.
VM:s besvikelse 1:
Brasilien. Sällan har så många stora stjärnor uträttat så litet tillsammans. Ronaldinho? Var han med?
VM:s besvikelse 2:
England. Den gyllene generationen var bara passiv och liknade aldrig världsmästare. Bye, bye, Svennis.
VM:s friskaste outsider:
Australien. Coachades intelligent och offensivt av Guus Hiddink och var så nära att slå ut Italien.
VM:s debutant:
Franck Ribéry. 23-åringen debuterade i landslaget strax före VM, men var snabb, initiativrik och respektlös.
VM:s grannaste mål:
Maxi Rodriguez, Argentina. 2-1-målet mot Mexiko, ett mästerverk, Nedtagning på bröstet, volley i bortre krysset.
VM:s domartavla:
Graham Poll. Engelsmannen gav kroaten Simunic tre gula kort mot Australien. Hade kanske fått döma finalen annars?
VM:s kortviftare:
Valentin Ivanov. Ryssen delade ut fyra röda och 16 gula kort i åttondelsfinalen Portugal-Holland.
VM:s kortslutning 1:
Zinedine Zidane. Ofattbart, oförsvarligt, oerhört. Frågan är dock fortfarande: vad sa Materazzi till Zizou?
VM:s kortslutning 2:
Wayne Rooney. Stämplade portugisen Carvalho i skrevet och skrek sedan de ord han behärskar bäst: Fuck off!
VM:s sämsta 12 minuter:
Sveriges start mot Tyskland. Rutinerade spelare var obegripligt passiva och gjorde pojklagsmisstag i försvarsspelet.
VM:s gladaste nyhet:
Inga huliganbråk. Nästan uteslutande glädje och förbrödring på gatorna. Vart är fotbollen på väg?
VM:s sorgligaste nyhet:
Pessottos självmordsförsök. En tragedi som skakade hans gamla lagkamrater, ja hela den italienska truppen.
VM:s straffexercis:
Oleg Blochin. Ukrainas förbundskapten gömde sig i omklädningsrummet, vågade inte se straffläggningen mot Schweiz. 3-0!
VM:s största vinnare:
Tyskland. Världen fick ett positiv bild av värden. Tyskarna hade all anledning att vara glada och stolta.

Upplagt av: Stefan Thylin